afskedspredikan, att kyrkorna voro komedihus, den officiella gudstjänsten en afgudadyrkan och stiftade som fripastor en »apostolisk kristlig menighet». Men den egentliga väckelsen består dock däri, att diktaren upptäckt, huru egennyttan eller ärelystnaden är den egentliga driffjädern, hvilken som hemligt motiv ligger bakom de flestes handlingar, i det att handlingens värde mätes blott efter det gagn, den gör den handlande:
och nöja sig med segerns gagn,
gif kungar, furstar lika makt,
på deras storverk sen gif akt,
bjud konstnärn att i löndom måla
de taflor, som af skönhet stråla.“
Nej, nej, då skulle ingen bry sig om stordåden: hängifvandet finns ej hos en enda. Det är verkligen, när man läser dessa ord, underligt att finna, hurusom kritiken på många håll uppfattat dikten som ett inlägg för en individualism, som ej ser något högre än det egna jaget. Brand predikar mannaviljan som det högsta goda, det är sant, han predikar den ensidigt, låt vara rått, men det är en mannavilja, som går i lydnadens tjänst, som utplånar sig själf för idén, den högre makt, som Brand kallar Guds vilja, så att dikten snarare borde kallas själfoffringens dikt än individualismens, ty när Brand predikar viljan, så är det viljan att lyda, lyda just krafvet på offret af det personliga, och att lyda villigt — det är hvad Brand menar med vilja, något som för öfrigt Ibsen med ett tydligt ord, som egentligen icke borde medge någon misstydning, kallat: offervillighet. Brands misstag är just, att denna högre vilja fordrar allt eller intet, att hvarje ackordets, dag-
