62
tingandets ande är satan. Om man medgifver detta, skall det vara lätt att skilja sant och falskt i Brands lära. Ej så, att de lifsproblem, som här uppkastas, någonsin kunna lösas genom någon formel, men så att man ej behöfver finna så afgrundsdjupa konstigheter i Brandgåtan. Hvad, som fördunklar denna karaktär, är naturligtvis, att Ibsen låtit sig angeläget vara att göra den till en blandning af öfvermod och mod, och att Brand själf med brinnande vältalighet förkunnar ej blott, hvad som gör honom stor, utan lika vältaligt, hvad som gör honom liten, utan att diktaren med ett ord vårdats ge pekpinnens fingervisning, hvar det ena slutar och det andra tar vid.
Den skandinaviska publiken har en stor tacksamhetsskuld mot Fredrik Hegel, den då varande Gyldendalska bokhandelns redan då mäktige förläggare. Han omtalade för Henrik Jæger flere decennier senare, huru han mottog ett manuskript af en för honom fullkomligt obekant författare från Norge, och sedan han under nattens lopp genomläst det, var han ett enda stort frågetecken, fullkomligt förbryllad. Ja, det är icke svårt att tänka sig, att denna rasande diatrib mot tidens »bleksotslif», mot kampodugligheten, mot det »humana», som var tidens religion, mot kärleken, som alltid användes som slagord för att dölja brister i viljan, mot all denna slappa världsmoral, som aldrig vågade, alltid lofvade med ord och alltid ljög, alltid betalade i fraser i stället för i den barmhärtiga handlingens klingande mynt, man har verkligen lätt att förstå, att så mycket revolutionärt sprängstoff icke var lätt att med ens smälta. Men snart var Fredrik Hegel ense med sig själf: boken skulle fram, och han erbjöd glänsande
