Medlidande finns ej för honom, han känner det ej ens för sig själf, dödsfaran trotsar han för att bringa en brottslig själ tröstens ord, någon misskund hyser han ej för hustrun, det är en synd att vika en hårsmån, att pruta på pliktbudet är brottet. Att dö från all känsloegoism, vare sig den gäller en själf eller ens egna närmaste, det är att vinna sig själf.
Den nya kyrkan, som han själf har bekostat, med hela sin förmögenhet, står färdigbyggd. Känslan af att vara ensam har fyllt honom allt sedan Agnes’ död. Det officiella lifvets män, fogden och prosten, möta honom nu vid invigningsfesten. Ejnar, Agnes forna trolofvade, förr en glad artist, nu en trångbröstad pietist, träffar han också. Dessa människor kämpa blott för ett och samma intresse: frid med världen, frid med gud, frid, frid! Och den nya kyrkan med sin höga hvälfning blir honom för liten äfven hon. Ett slags ursinnigt parodiskt festraseri fattar honom. Han vill fira en fest af helt annat slag, en offerfest efter hans sinne, icke detta högtidliga talande, ej heller denna festmiddag, gifven till hans ära, hvars lamstek prosten berömt, han önskar föra hela denna menighet bort från det tempel, som står på en viss plats, till det tempel, som kan resas öfverallt, som icke är bundet vid tid och rum, där man tillbeder i ande och sanning, naturens egen kyrka. Lifvet har blifvit liksom en dröm för honom — han är nu den halfgalne svärmaren. Han håller ett eldande tal till folket, han kastar nycklarna till den nya kyrkan i älfven. Man följer honom i ett ögonblicks känslosvallning upp mot höjderna, men plötsligt höja sig allas röster i en fråga, en missnöjets fråga, underblåst af prosten och fogden: hvart för han
