68
dem, hvilken lön kunna de vänta? Han svarar: törnekronan, viljans renhet, känslan af att vara ett helt, och det slutar med att man förföljer honom med stenkastning. En stackars samhällets utstötta, en halfgalen flicka Gerd åtföljer honom. Det blir hans grafskrift, säger prosten triumferande: han vann en människosjäl, och hon var en galning. Han sträfvar upp till »iskyrkan», där hon har sitt vanliga tillhåll. Så kallas en fördjupning invid fjällets topp, där snöskredet kan göra, att golfvet under foten brister. Nu när alla ha bedragit honom, märker han ändtligen, att han också har bedragit sig själf.
efter lys og sol og mildhed,
efter fredens kirkestilhed
efter lifvets sommerriger.“
Han har ropat på Jesu namn. Frälsningen hade varit att se, att det finns sommarsol från höjden, medan han ständigt gått den obeveklige hämnarens, den stränge gudens ärenden. Isskorpan brister, medan han hör en röst från höjden ropa: Deus caritatis, som en motsats mot mannaviljans qvantum satis. Och strax innan snöskredet, som begrafver honom, kommer, utbrister han:
jeg kan knæle, jeg kan bede.“
⁎
Brand är ej den kärlekslöse, men han vill bli det,
ty kärleken hindrar och binder viljan, tror han,
kärleken är hänsynet, som börjar underhandla, när det
gäller att offra. På detta sätt kommer Brand att hata
kärleken, att i den se det diaboliska, frestelsen, det onda,
