medan kärleken just är det gudaborna, det goda, en utstrålning af den högsta visheten. Kärleken är alltid uppfostrans högsta konst, och Brand har framför allt velat vara folkuppfostraren. Radikalt är misstaget.
Brand blir i själfva verket den »jaglöse», den oindividuelle genom att vilja döda kärleken och känslan — han blir ett förkroppsligadt förbud, ett negativt låt bli. Han verkar därför på människorna hemskt, de fråga sig, om han ej har något hjärta, han som andra. Pliktens dödskyla, negativiteten af förbudet utströmmar från honom, han är lagboken, inför hvilken alla stå som brottslingar, läkarboken, vid hvars läsande man tycker sig ha alla sjukdomar. Utan att han själf förstår det, blir hans hjärterannsakan en mani att vara detektiv, som upptäcker brott i allt. Hans tragik är, att han genom att vara principmänniska blir omänniska, han blir därför, fullt konsekvent, utstött ur människornas samfund och fördrifven, han slutar med att icke ha hus eller hem i någons hjärta men får söka det i ödemarken tillsammans med en halfgalen flicka. Det är då som nådens gud uppenbarar sig för honom. Är det då sant, att kärlekens gud verkligen är kompromissens gud, ursäktar fegheten, gillar halfheten, straffar pliktlydnaden, troheten intill döden? Ånej, offret som framburits af Brand, har bara icke varit det rätta. Det är icke känslan, som skall offras, det är barnsligheten, nycken, som skall offras, och manligheten, som skall vinnas. Och ehuru Brand just talar om mannaviljan, förstår han icke, hvad hon är, ty hon är icke ett yttre maktbud, påtvunget andra som en dogm, mannaviljan är en förståendets vilja, som därför kan afpassa sina fordringar, ej med beviljandet af eviga
