72
Han var, efter hvad samme sagesman vet att berätta, »den sämst klädda af hela den skandinaviska konstnärskolonin». Han bar »den traditionella konstnärskostymen, mjuk hatt, fladdrande lockar, sammetsjacka, om man hade råd därtill, annars en sliten rock». Kort efter »Brands» utgifvande inträffade, fortfarande enligt samma källa, en fullkomlig förändring i habitus och skick. »Fin sammetsjacka, skinande hvit väst, käpp med guldknapp, elegant, väl soignerad från topp till tå.» Och det inbundna, korrekta, som alltsedan utmärkt honom, väckte köpenhamnarnas förvåning, när han aflade en visit i den danska hufvudstaden. Man hade väntat sig ett norskt urskogsgeni med kraftord och bärsärkalynne, i stället möttes man af en fåordig världsman. Köpenhamnarna ha icke varit ensamma om denna förvåning öfver skaldens yttre uppträdande. Det är en stark motsats mellan detta och den oräddhet, med hvilken han rör sig bland tidens mest brännande spörsmål. Och likväl är det den likheten, att han ej heller i sin dikt tar bladet från munnen fullkomligt, han är sfinxen. Vi hafva ett stycke af hans manuskript till Per Gynt aftryckt med facsimileskrift i Jægers norska litteraturhistoria: det är ren skönskrift, skrifvet med en piktur, som är en pensionsflickas petigt cirklade stil. Man kan ibland icke värja sig för, att det ligger en önskan att förvåna bakom denna ytterst förnäma hållning, en skymt af effektsökeri. Men den är dock framför allt en försiktighetsåtgärd mot påflugenhet och nyfikenhet. Och slutligen är den tvifvelsutan också en skyddsåtgärd mot hans egen natur. Ty att här finnas vulkaniska krafter, att det finns vildhet på djupet och en underjordisk eld, är väl icke för djärft
