att antaga. Det blir då en tvingande nödvändighet att lägga en hämsko på detta temperament, att anlägga mask. Och slutligen finns det en stolthet hos honom, som gör att han, då han som diktare måste bli ett föremål för kommentarier, ej vill ge nyckeln till sin privatmänniska. Ibsen har själf gifvit sin förklaring dessutom. Falk i »Kärlekens komedi» säger, att han hatar att gå med »fräckt urringad själ», att blotta sin hjärtevärme, »som unga kvinnor gå med nakna armar», och Jatgeir, i »Kungsämnena» förklarar, när Skule förundrar sig, att det likasom finns två människor hos honom, en, som i lustigt lag är tigare, och en, hvilken, när man är ensam med honom, man har lust att välja till vän: »Jag har själens blygsel, herre, därför kläder jag icke af mig, när det är många i hallen.» Alltmera utvecklar sig Ibsens böjelse för diplomati, för isolering. Han blir allt mer och mer majestätisk, allt mer och mer svåråtkomlig. Han börjar att förakta fantasimänniskan, när hon icke har en idé att kämpa för. Och han diktar Per Gynt. Det är första symptomet till detta förakt, första tecknet till hans realism under denna andra period. Brand har redan betecknat vändningen i diktarens lifsuppfattning. Tanken, att mänskligheten måtte vara en korporation, där själfuppehållelsedriften i rent yttre afseende spelar rollen af lifsprincip, är första obehagliga öfverraskningen för diktaren. »Per Gynt» utvecklar med oförliknelig fyndighet, hur den glada sorglösheten hos ett ögonblickets barn kan blifva till en hel lifssaga utan hvarken början eller slut, idel ansatser. Och dock är Per Gynt icke osympatisk. Ja han har mera inom sig än det han blir, han är icke blott en älskvärd tok, han är diktare. Svag för alla frestelser
