likväl en härlig fond af ömhet och fantasiöfverdåd i den.
Hvarför älskar Solvejg, idealflickan, denne opålitlige äfventyrare? Är det icke onaturligt? Måhända, men hon ser hos honom något, som bör räddas. Hon älskar honom, därför att han har ett barns naivitet och ett barns oförmåga af själfbehärskning. Denna karaktär, som är sammansatt af olika lynnen, växlande mellan yster munterhet och svårmod, mellan vekhet och vrede, trots och feghet, har i sin pojkaktiga oförskämdhet romantikens glädje, som befriar från hvardagarnas gråa enformighet.
Solvejg är kvinnan i sin prydno, naturligtvis ej därför, att hon är den fullkomliga hängifvenheten, detta vore i och för sig osjälfständighet, men därför att hon tillsammans med detta äger kärlekens kraft att skapa, att nyföda en människa. Hon ser hos Per det ädlaste hos honom, hon tror, att han skall komma tillbaks en gång, »hon kan vänta». Skamligt bedrar han henne, och han kommer tillbaka, nedbruten och förtviflad. Då, när yttersta domen tycks vara fälld öfver honom, en syndare, hvilken ingenting är värd, därför att han aldrig varit ett jag, aldrig gjort någonting, som kan gälla som viljefast handling, då räddar honom Solvejg genom att säga, att i hennes tro, i hennes åskådning af honom, lefver Per Gynts bästa jag, och denna hennes fantasibild af honom får vara löftet om hvad han kanske kan eller kunnat blifva. Och nu skall hennes stora barn sofva, ty nu är den gamle gossen trött. Då viker »knappstöparen», som varit den rättfärdige domarens tjänare, han uppskjuter
