74
är han, men hvardagligheten fångar honom icke, det är på en gång hans styrka och hans svaghet. Vagabonden hos honom kan icke fästa sig vid någonting med allvar. Hela hans lif är ett kringflackande, en irrfärd. Dikten är hållen i sagospelets marionettlustiga ton och använder trolldomsapparat och fantastiska scenerier. Dess motiv är hämtadt ur en norsk folksaga. Per Gynt är sonen till en förmögen bonde, som gör ända på sitt välstånd i sus och dus, och under tiden sitta Per och modern hemma och bli kamrater i lust och nöd. Och för att hålla modet uppe, dikta de sagor. Verkligheten är för ohygglig, modern säger själf, att hon visste icke bättre råd än att glömma, »att skaka sorgerna af sig, skjuta tankarna ifrån sig». »En begagnar brännvin, en annan lögner, vi begagnade sagor.» Att se ödet i ansiktet, »træde skæbnen under øjne» det kan man icke våga.
Det var första sömndrycken, Per fick. Af moderns hand räcktes den, och första bekantskapen med den fagra fresterskan fantasin, som skall bli hans lifs goda och onda genius, stiftades genom modern.
Den mycket prisade scenen vid moderns död är typisk för dessa bägges förhållande, och hvad den diktade världen varit för dem. Per sitter på sängkanten, och han lyckas förjaga moderns dödsångest genom att dikta henne in i himmelen. Inför dödsögonblicket med dess allvar spelar han komedi och utför själf de tre rollerna: han själf, Gud fader och sankt Petrus. Trots invändningarna af helgonet, som vaktar himmelrikets port, släpper Gud fader in henne, då Per är böneman och går i borgen för att hon är ett praktexemplar. Grotesk som scenen är, finnes det
