82
mindelser vamle». Det kan hända, att Ibsen aldrig blifvit en internationell diktare i samma grad som nu, ifall icke detta djupa sår hemifrån tillfogats honom, men säkerligen var det dock djupt beklagligt, att han en gång för alla hade fått intrycket att »släkten är värst», att det finns så mycket af partiintressenas kotteritrångsynthet i den krets, som stiftar samhällets lagar.
⁎
I »De unges förbund», är det partistriden, som
tar hans intresse i anspråk. Det är hetsjakten efter
att svinga sig upp genom att vara partiledare, som
utmärker Stensgård. Har Ibsen i Brand tecknat en
viljans fanatiker, tecknar han i Stensgård också på
sitt sätt en sådan, men en den egennyttiga viljans
karikatyr. Kan Brand sägas misslyckas just genom
den allt trotsande ärligheten i sina oegoistiska syften,
misslyckas Stensgård genom den allt trotsande
oärligheten i sina egoistiska syften, som för stora fraser
på tungan och under dem blott döljer en lyckojägares
simpla hunger. Men munhjälten Stensgård har, trots
ihåligheten af sina deklamationer, något af stor stil
öfver sig, just därigenom att hans afgudadyrkan af sig
själf har en viss naiv själfförblindelse. Han är en koloss
i sina egna ögon. Han vore outhärdlig som hufvudperson i ett stycke, vore han icke så lustig. För öfrigt
är hans skräfvel afpassadt efter mängdens
fattningsgåfva. Han vet, att misslyckas han också sju resor,
så kommer han att lyckas den åttonde. Han bär sina
motgångar med högburet hufvud. Utjagad genom dörren,
vet han, att han skall komma in genom fönstret
en annan gång, och när vi i en senare pjäs af Ibsen
