få återse honom, är han också mycket riktigt den höge ämbetsmannen. I en karaktäristik öfver Gambetta har Max Nordau en gång användt det ypperliga ordet om dennes makt som folktalare, att han fick auktoritet, därför att han tog sin myndighet som gifven sak, han var »maktpockande». Demagogen Stensgård är lika litet som den omsadlande konservative Stensgård någonsin förlägen. Har han ingen aning om, hvarom frågan gäller, pratar han ändå, som om han vore fackman och satt inne med all sakkunskapen — han konstruerar helt enkelt teorier om en verklighet, som icke finns annat än i hans eget hufvud. Det är en ypperlig konst för att göra sig trodd, ty den drar äfven förståndigt folk vid näsan, man tror dock, att det finns någon blygsel hos en människa, och en till den grad djärf pratmakare, som ljuger fräckt, har möjligheter att lyckas, där en mindre djärf genast skulle genomskådas. Men det mest uppbyggliga i komiken är, att denne franke lögnare är blott till hälften hycklare, ty medan han ljuger, glömmer han, att han ljuger, därigenom återförande tanken till fantasimänniskan Per Gynt. Ibsens författarskap visar alltid för den, som granskar noga, vissa reminiscenser af hans föregående typer, och hans storhet visar sig just däri, att han ändock icke upprepar sig. Han förmår ständigt att vara ny, ty grundtypen har blifvit så omklädd i helt nya förhållanden, att den aldrig blir en omsägning eller upprepning. Ja, släktskapen mellan hans olika typer är så väl dold, att den, vid en ytlig bekantskap med diktaren, ej är skönjbar men först efter djupare studium uppenbarar sig. Ibsen plagierar aldrig sig själf, men säkert är, att man kan återföra hans älsklingsfigurer till vissa
