därför, att det är det första direkta angreppet mot den sociala karakterslösheten och den däraf härflytande förskämningen i den andliga atmosfären. Hvarje samhälle fordrar för fortbestånd och växt en summa af duglig kraft, som ställes till dess förfogande, för dess ändamål. Om de själfviska biintressena röfva bort från samhället denna nödvändiga summa af kraft, verka de på samma sätt som parasiterna på trädet, utblotta det på all lifskraft. Det är detta hemliga förstörelsearbete, som pågår öfverallt och gör samhällslifvet till en parodi på hvad det borde vara. Så visar ju »Samhällets pelare» i själfva sin ironiska titel styckets andemening — samhället är fallfärdigt, när just det, som skulle stödja, är ruttet, icke duger. Och i »En folkets fiende» är ock precis samma symbolik skönjbar: badorten, hälsostaden, är byggd på sumpmark. Hvad hjälper sedan en enskild mans ädla bemödanden — kan icke hela staden rifvas och flyttas, då hjälper ingenting. Partiella förbättringar äro slag i luften, när grunden är underminerad. Och här betyder detta, öfversatt från symbolspråket, att samhället är utdömdt, där verklig samhällsanda saknas, där den sumpiga grunden försvaras af alla dessa, som ha fördel af att bo kvar på den träskartade marken, som dra fördel af att ej behöfva flytta bo. Därigenom blir Stockmann sina medborgares förfäran, han ruinerar ju allt och alla, det finns ingen möjlighet att sluta fred med den mannen. Han måste jagas bort, som en pestsmittad måste han jagas bort, så att icke hans världsförbättraregalenskap må sprida sig. Det är klokt och rätt resoneradt från deras ståndpunkt, att han är omstörtningsmannen, orosanden, som ger ondt samvete åt alla dessa, nyss så
