profeten. Och ingen tro på folkviljans ofelbarhet, på den allmänna opinionens omdömesförmåga. »Folket», i klump, i gemen är en samling lättledda, osjälfständiga fantaster, hvilkas öra man får, om man smickrar deras lidelser. Det växer en storm under hans ord, han finner sig stå ensam som Brand. Motad blir han öfverallt, förföljd, förkättrad, förhånad. Till och med hans få vänner våga icke längre stå vid hans sida, afsked får han från sin plats, skolan stänges för hans barn. Han drifves i landsflykt som en gång Ibsen själf, han är hemlös och vännlös — till och med de få, som han trodde på, ha icke mod att vara trogna, han hade till och med varit för sangvinisk, när han talade om ett fåtal som modiga — han är ensam — men »den ensamme mannen är den starkaste» — så slutar stycket.
Man höll, berättar Brandes, efter uppförandet af »Samhällets pelare» i Berlin Ibsen därstädes allmänt för att vara socialdemokrat, ehuru hans individualism naturligtvis, som vi lätt förstå, aldrig skulle kunna underskrifva en socialistisk samhällsordnings nivellerande former. Men misstaget måste erkännas vara lätt förklarligt, om man endast känner Ibsen efter detta enda stycke, ty han har aldrig med starkare kraft betonat samhällets skuld i att likasom gynna framkomsten af politiskt kotteriväsende och därigenom hyckleriet. När skeppsbyggmästar Aune försvarar sig mot beskyllningen att uppvigla arbetarna på konsul Bernicks skeppsvarf genom att i de arbetarföredrag, han håller för dem, åstadkomma missnöje bland dem med vissa missförhållanden på skeppsvarfvet, invänder han, att han anser det vara sin plikt mot samhället att upplysa dem om dylikt men får härpå till svar: »Ni har
