förträffliga St. Petri Kyrka en besynnerlig stor tjenst, at han låtit begrafwa honom som en dörawacktare, i syndarenas hus, som den Helige Chrysostomus sig yttrar, wid ingången af denne Kyrka. I Theodosii Codice blifwer likens begrafwande utom Staden uttryckeligen befallt; och i alla den helige Gregorii bref, hwarest han tillåter at bygga några Kyrkor, står altid det förbehåld: Så wida ingen död derstädes ligger begrafwen. Det första Consistorium i Prag, det 6:te i Arles, och det uti Nantes 850, äfwen Konung Carl den Stores Förordning, stadfästa uttryckligen förbuden af begrafningar i kyrkorne: icke desto mindre hafwa de efter hand blifwit införde. I början bewisade man allenast stora Biskopar och Präster, men sedan äfwen de gemene Helige, denna äran, ehuru eljest nog heligt folk kunnat hwila sig under fria Himlen. Den Helige Ursinus, första Biskopen af Bourges, blef ute på fältet begrafwen millan gemena grafwar. Den första Biskoppen af Tours begrofs på Kyrkogården kring en Bondekyrka, ja den froma Egyptiska Moria ligger i en wagngrop i öknen. Man trodde sedan, at allenast Stiftarena til Kyrkone, efter Constantini Magni exempel, efter döden förtjente en plats i dem, men straxt lemnades denne gunsten äfwen til dem, som gjordt Kyrkorne stora skjänker. Ifrån denna tiden blef dörren öpnad för Laikernes fåfänga och Clericiets girighet; och Consilium i Meaur förebygde ännu til rättan tid, år 845, det missbruket, som det då redan såg förut, och som nu fullkomligen inträffat: at, besynnerligen för pengar, begrafwas hwar och en i Kyrkorne, säger samma Consilium,
