förtroende som til detta. Saxo och Crantz berätta at, Rygianerne, et Wenediskt eller Pomerskt folk hållit en wit häst helig; och at det warit et brott, draga et hår utur dessas swans. Prästen allena tordes fordra och rida honom. Men folket trodde at deras Gud red med honom, då han drog ut at strida för dem. De gamla Danskarne, Norrmännerne, och de Swenske offrade årligen en häst åt Oden, i närwaro af alt folket och de förnämaste, med hwilkens blod alla närwarande bestänktes. Köttet deraf kokades och frambars på Gästabudsbordet, hwarest det war den förnämsta och smakeligaste rätten. Då de Christlige Missionairerne första gången kommo til Island, upkom en twist emillan de omwände och hedningarne, hwilken de hedniske Domare ändteligen med det förbehåll bilade, at hedningarne hemligen skulle få fortsätta sine gamla sedwanor och bruk, äta hästkött med mera. Snorre Sturleson berättar i sín Norrska Krönika, at Konung Håkan den gode, emedan han warit en ifrig Christen, måste utstå mycken förföljelse af sine Hedniske undersåtare. I synnerhet nalkades honom på en Högtidsdag åtskillige hedningar, och budo honom äta litet häste-kött. Då konungen wägrade sig göra detta, budo de, at han åtminstone wille dricka något af saften; men också detta afslog han. De framgåfwo et rätt skönt och fett stycke, under förmodan at han skulle får lust at spisa det. Men då ingen ting kunde förmå honom dertil, blef folket så upbragt at han råkade i lifsfara, och hade at tacka Gref Sigurd, som satt honom närmast, för sitt lif; emedan denne Sigurd öfwertalte honom at med läpparne röra wid et fat, hwaruti häste-köttet war tilredt, hwarpå alle gingo hem. Njutandet
