jag nog mod at följa dit exempel.” Så gingo 2 månader förbi. Victoria Gardeil tilbragte någon tid i Paris. Hännes Älskare reste åter til Plailly, dit hon äfwen begaf sig d. 6 Augusti. Morgonen derpå träffades de bägge älskande. Hon fann honom mycket orolig och fruktade at han torde fullborda sin föresats, samt hämtade en Pistol och beslöt at icke öfwerlefwa sin älskare. Aftonen kom. Bouchard gick ned i Freds-Domaren Longes Trägård, och Victoria fölgde efter, Han sköt sig i munnen, och likaså hon. Sårad släpade hon sig fram til Freds-Domarens dörr, och bad at han wille komma och hjelpa Bouchard. Man fann honom utan sansning. I hela 3 timarna förglömde Victoria sin blessure och war blott angelägen at sköta sin älskare. Ändteligen dignade hon ned, ock man förde dem bägge bort. Blessurerne woro icke dödlige. Bägge hade på lika sätt blifwit sårade. Skåtten hade gått in endast i den slemiga delen af hufwudet. Ransakning anstäldes häröfwer med alla formaliteter: men i den nya Lagen fanns ej något straff stadgadt för en sådan gerning. Freds-Domaren förfrågade sig altså hos Justitiä-Ministern, hwad i denna sak wore at göra; och denne lemnade deruppå et så lydnade svar ”Jag har ej utan innersta rörelse kunnat läsa det förhör Ni hållit öfwer Carl Nic. Bouchard och Victoria Gardeil. Händelsen förtjenar mera Philosophens än Domarens upmärksamhet. Wåra gamla Lagar förblandade människjans brott med människjans wilfarelser, och förföljde barbariskt dem, hwilkas enda förseelse war at ej äga nog mod at draga bördan af et olyckligt lif; de dömde dem til döden, för hwilka det icke lyckats at sjelfwe gifwa sig den. Et fritt Folks Lagstiftare hafwa lyckligt wetat skilja människjo-swaghetens wilfarelser — skadande endast den som däruti faller — ifrån brott, om hwilkas bestraffande hela Samhället måste
