wara angeläget. Öfwertygade at til sjelfmords förekommande ej gifwes säkrare medel, än at genom en god Lagstiftning göra lifwet kärt för alla Frihetens och Jämnlikhetens wänner, hafwa de icke stadgat något straff på olycksoffer för en bedröfwelig wilfarelse. Der något Lagens kränkande icke existerar, der gifwes, i Samhällets ögon, ej eller något brott; och om Lagarne wid någon handling är stillatigande, så kan densamma, af hwad beskaffenhet den ock må wara, endast dragas för tankans Domstol, och blott der dömas. Hwad den anförde rysliga händelsen widkommer; så, långt ifrån at deri se något brott, kan en werkeligen känslofull själ ej finna annat deruti, än en segrande barnslig pligt, för hwilken desse ädelmodige älskande icke dragit i betänkande at upoffra til och med lifwet. Den som har mästa förebråelsen at göra sig, är twifwelsutan den olycklige Ynglingens Far. Hwilken oro måste icke han känna öfwer den hårdhet, hwarmed han afslagit en begäran, som efter Lagarne ej war nödwändig, och som endast ännu mera wisade Sonens barnsliga aktning för sin Far. Den enda lagliga åtgärd jag i detta fall tror mig böra yrka, består deri, at desse bägge Älskande, som äro hwarannan så wärdige, måtte snart blifwa sammanwigde. Jag skrifwer härom til Bouchards Far, som ej bör kunna finna tröst i annat än den utwäg jag honom föreslår. Wid Fäderneslandets Altare skal de bägge Älskandes förening bekräftas, och aldrig et så interessant par släpas til Schavotten.”
Linköping, d. 2 Octob. 1793.
Wid det i dag förrättade Rådmans-wal, erhöll Bryggaren Herr Olof Hallin enhällig kallelse, och således Herrar medsökande inga röster.
