warelser, hwilka Försynen werkeligen ämnat til annat än werldenes afskrap. Desse lastfulla söka på alle sätt at göra sig älskade. Deras största flit består deri att sysslosätta sig med at behaga och blifwa retfulle, och straxt är Ynglingen fast uti snaran. Huru skyndar han sig icke sitt bedrägliga föremål til mötes, och afbidar med längtan det förföriska ögnablicket då hon öpnar sine kättjefulla armar för at emottaga hans ömhet och kärlek. Försent ångrar han sin dårskap. Då hans bästa tid är förswunnen, medel och hälsa förspilda, ser han först frukten af sine ungdomsnöjen. Huru gärna skulle han icke wilja återkalle de förflutne dagar, men tiden återlemnar intet. Hela hans själ känner icke något wärdigt deltagande uti de nöjen som den obefläckade Kärleken skänker sine upriktige Älskare. Men så ryslig och bister en djurisk kärlek är, så lysande och tilfredställande är däremot den otwungne, rena och dygdiga, och jag trottsar alla försök som anwändas emot den samma. Den rena Kärleken är icke flygtig och ostadig, ty han har icke flera än et föremål. Icke flammande och öfwergående, utan segrande och beständig. Om något utgör wår timliga sällhet och lycksalighet, är det twifwelsutan det nöjet man njuter uti sin älskarinnas armar. Hon är wald och wil dela alla öden med mig, och ingen ting utan döden kan slita hänne från min sida. Är lyckan blid och tildelar oss något godt, njuta wi det med tacksamhet, såsom et lån af den Alsmägtiga Godheten. Infalla olyckor och motgångar, upmuntre wi hwarandre med ståndaktighet, öfwertygade at sådant icke är något nytt på jordklotet. Wilja owänner stifta oenighet, så måste de dock med harm blygas, emedan de ingen ting kunnat uträtta. Sådan är
