war sjelf närwarande, som af nit för det Allmänna bästa, icke underlåtit at sådant medelst kungörelse från Prädikstolarne kungjordt. Man har sig äfwen förut bekant af Herr Assessor von Aken upfunnit et lyckligt medel i samma wäg, men ännu icke upgifwit det samma. Härmed må wara som det wil, men emedlertid synes det wara oförskyllt at kasta skuggor på den förra, som redan skedt uti Stockholmsposten. Man föregifwer däruti såsom skjäl, hwarföre icke Herr Nyström förr upgifwit sine rön, och slutar däraf, at han torde til äfwentyrs stulit konsten af Herr Assessor von Aken. Hwilken hård tilwitelse, och hwilket djärft företag? Hwem igenkänner icke häruti afunden, som, då han icke kan åstadkomma annat, söker såra och nedtrycka den tänkande och arbetande Dygden. På en annan sida blir Herr Nyström ansedd af alle förnuftige och ädelmodige medlemmar i Samhället. Han skyndar en wälgörande Allmänhet til mötes, utan at begära eller förestå minsta belöning, och friwilligt upgifwer sin konst; så mycket mer, som han genom trycket gjort den allmänt kunnig, och til bewis af ädelmod, gifwer hwarje Församling i Länet et sådant tryckt Exemplar, på det åt oförmodade olyckor därigenom kunna dämpas, då nödige och ej kostsamme anstalter i tid anskaffas. Man igenkänner i honom en ärlig Patriot och människo-wän. Sannerligen det duger at kosta skugga på honom, då man icke sjelf kan gifwa något ädlare, något nyttigare och bättre.
Jcke tycker mig eller, at han bör blifwa obelönt, och werkeligen han det lärer blifwa. Norrköpings hederlige Jnnewånare, hwilka altid utwärka sig som frikostige och ädelmodige Medlemmar, hafwa gjort en wacker början, och jag twiflar
