ewigt den samma, glädjande dig i klarheten af ditt lopp. När werlden är mörk af stormar, när dundret rullar och blixtren flyger, ser du i din skönhet fram utur molnen och ler åt stormen - - - Men til Ossian skådar du fåfängt, ty han ser ej mer dina strålar, antingen ditt gula hår flyter på östra molnen eller det fladdrar wid wästans portar. Men du är, kan hända, til en tid lik mig? Dina år torde hafwa en ända. Du skall sofwa i dina moln, obekymrad om morgonens röst. — Gläd dig derföre, o Sol! i din ungdoms styrka; ålderdomen är obehagelig och mörk: lik månens glimrande ljus, när det skener genom brutna moln, och töknet är på högderna, Nordans ilar på slätten, och wandraren ryser på wägen.
[Fortsättn. fr. Tidn. N. 2.]
Höglärde Herr Magister, Salutem!
Herr Magisterns affectionerade bref kom mig för någon tid sedan tilhanda, och hafwer där utaf förnummit dess goda Intension och Disein, först och främst dess goda fattade Affection til min käre Dotter Hedewig Ulrica, och sedan at jag skulle wara capabel til at promovera widare Hans Fortun och lycka hos mitt Höga Nådiga Herrskap, och hos Herr Biskopen, at han framför någon annan, (ty ganska många löpa allareda därom, strax anden för någon tid sedan war ur Prosten) må sucsedera til det vacante Pastoratet och präpositurn &c. Hwad det första consernerer, så är wäl Modren och Flickan nästan persvaderade, i ty så wida jag förstått, lära de wara snart för Herr Magisterns person inclinerade til Hans Desederiers fullgörande) jag skall [för min part] icke finnas disfisil och obenägen at bringat til godt slut; men imedlertid måste Herr Magistern fuller nesessario blifwa Magister, derupppå reflecterar Modren och Flickan myckit, Han måste lägga sig til en galant Peruk, och hafwa Kläder efter mode, och wara aschusterad som i Håf tjänar, det wil jag och sinsert och wänligen Honom oss emellan förtro,