begå en ond gjerning. Det tredje slaget hafwa icke nog styrka at göra det onda – icke nog girighet at kunna bedraga.
Slafwen har allenast en Herre. Den äregirige har deremot så många, som de äro, hwilka kunna wara honom uti hans lycka nyttige.
Äregirigheten är en så subtil last, at den blifwer ofta en dygd, när den passionen af hwilken hon födes, är mättad. En lösaktig blir då ärbar — En uprorsmakare en hjelte och så widare.
En omättelig girigbuk, är den största fantast, men sjelf tror han sig wara en hederlig karl.
Äregirigheten bedrager wisheten.
Det tyckes wara underligt men är en sanning, at man har sällan en omåttelig ambition, utan at tillika wara omåtteligen nedrig — högst angelägen om storhet, kryper den äregirige för att blifwa uphögd, Likt ormen, som i det han sig uphäfwer med sin buk, trycker jorden.
Om man will undersöka äregirighetens natur och egenskaper, så skal man utan möda finna dem. Hon är orolig, full af förströdde tankar – af swåra, fåfänga förslager. När hon wunnit en önskan, wil han altid gå widare. Hon har et ändamål, men kommer aldrig dit.
En Catholsk Furste lät utsprida det ryckte at Påfwen war död, och berättade det åt en af sina första Ämbetsmän, en Cardinal som traktade efter Petri nycklar. Cardinalen bewisade straxt den fördel som både Konung och Riket tilflyta kunde, om en sådan som han, Konungens Wän, dertil blefwe wald. Konungen jakade härtil, men beklagade at han icke hade penningar til Walets understödjande. Cardinalen lemnade straxt twå tunnor guld, hwilka Konungen tog emot, med löfte at lägga til resten. Sedermera ankom bref som berättade at Påfwen lefde och icke warit sjuk. Cardinalen begärte sina penningar tilbaka. Konungen swarade: Jag skal bestraffa men Ambassadeur, men hwad pengarne angår . . . om Påfwen icke är död, så skall han dock dö en gång.
Utaf alla dem, som hafwa befläckat jorden och bedröfwat menniskor, är ingen enda, som icke påstår
