sig hafwa befordrat menniskornas lycksalighet. Misstro derföre hwar och en som likt wäldswärkare och tyranner skryter derutaf. Man måste med fasa anse äregirige inkräcktares framgång.
Man förundrar sig deröfwer at en enda Ministre kunde förena nästan alla Europeiska Magter på en gång emot Frankrike – Men man bör med mera sanfärdighet säga: hwad underwärk i Historien, denna Ludwig XIV som ingen wågade anfalla så framt de icke woro tjugu emot en? Många Historie-Skrifware hafwa öfwerhopat denne lycklige wåldswärkaren med beröm. Men det är lätt at göra sig til en stor menniska när lagarne trampas under föttren. Witts mödande och Slagtningen wid St. Denis, äro mera wärdige en blodtorstig Slagskämpe, än en infödd General; det faga Manifest, hwaruti han kastade misstankar på Galliske Furstens lagliga rättigheter; Hans köpta panègyristers Lofskrifter, göra honom altid föraktelig hos de kloka: Så många förlorade Batailler, — försummade tilfällen at eröfra – illa utförda företag, göra honom icke stor utan i Machiavellistens ögon.
Äregirigheten är farlig i en Republique: Men har goda wärkningar och gifwer lif åt Monarchien, är där icke farlig, ty där kan hon beständigt hållas i tygeln.
Herr - - d, driftig, kall och rå,
Bör aldrig höga roler spela –
Som Dräng han kan förlåtligt fela –
Som Hjelte bör han handklapp få.
I afton kl. 5 upföres på härwarande Kongl. Privilierade Theatern Eugenie eller Den Dygdiga Brottslingen, Drame uti 5 Acter, hwarefter gifwes Den bedragne Doctorn, Lustspel i en Act. Nästkommande wecka öpnas Theateren blott 2:ne gångor som blir Tisdag och Torsdag.