sorgfällighet och wården dem som Er största Rikedom, på det de måge blifwa Er ålderdomströst. Låten dem icke störta Er i förtid i grafwen. – Låt dem anse Commedier såsom farlige medel til deras ungdoms förstörelser. Wisen, huru högt de böra älska nästan, från den i äro sitter, til den som trälar i gruset. Då kunnen I med lädje wid dagarnas slut äga den förhoppning, den tilfredsställelse, at I upfylt Er pligt mot desse wärnlösa, Ja, I ägen då samwetets lugn; och denna lön öfwerträffar wida denna werldens härligheter.
Epigrame.
Jag tror man talat om den sång,
Som kring i luftens kretsar hördes,
Rätt dumt, jag tror det ock utfördes,
At de med sådant gjorde bång;
Man många namn den gifwit har,
Fy! hwad det war owärdigt nämna,
Men höken will i all sin dar,
Få öfwerhand och smådjur spänna,
Ej undranswärdt om nycker små,
Af kittslighet då kommer på;
Ordspråket sannas alla dagar;
När hwar en gjör som han behagar,
Beröm ell’ skam han åt sig lagar.
Fabel.
Ack! Gudars Far, sade Pluto til Jupiter, du lofwade mig i ärsättning för alla de falska mennikor du utrotat på jorden, en Räf i människo-skapnad, som ensam skulle åstadkomma mer ondt, än alla de förre; men hwarföre gjorde Du hans hufwud så skilgacktigt från andras? Hwarföre hans Röda hår? Hwarföre – Pluto! Du har ju ordsak at klaga, swarade Guden: Äger han ej den konsten, at under wänskapens larf wara den nedrigaste fiende? Han ljuger ju, han förtalar, han bedrager, han smilar, han – Med ett ord, han är ju en fullkomlig Räf – Hwarföre då fråntaga honom swantsten? Gå – underrätta dig om din Favorits upförande – Pluto lydde och fant, at han icke hade ordsak at wara missnöjd med sin Räf.
