Den wissaste utwäg att förwärfwa sig en afundsmans wälwilja, är at icke förtjäna densamma.
Afundsmannen missunnar sin nästa, till och med det, hwaraf han sig icke sjelf begagna kan, likt hunden på hötappen.
Ach dödlige! ho skulle icke hafwa afsky för denna fördömdaste Lasten? I olycklige som liggen under densammas boijor, afkläden dem i tid, om möjeligt är: Men i Föräldrar! I kunnen aldrig inför den högste Dommaren förswara, om I tillåten, at denna wederstyggeliga last för taga inrymme i edra barns hjertan.
Ach Yngling! wackta dig! ack! låt dig en bedragas
Af qwinnors smickrande: af deras falska tal. –
En gång får du wäl se med harm den morgon dagas,
Då du med största skjäl förbanna skall dit wal –
En Qwinna kättjefull på lastens wägar träder. –
Ack, följ ej hännes röst – hon hastar med ditt fall.
Dess hjerta flygtigt är: – ostadigt, som et wäder.
Så snart dess kärlek tänds, så snart är han ock all.
Får hon förleda dig, så lärer du snart finna,
At i din ungdoms-wår din hälsa tynar af:
Din styrka flygtar bort: din ro och förgd förswinna
Och med en sjuklig kropp du hastar til din graf.
Ach Yngling! wackta dig! blif aldrig lastens slaf.
Men se! en Qwinna skön, hwars dygd som solen lyser:
Hwars skönhet öfwergår den wackra blomans prakt:
Den wänskap grundad är, som hon i hjerat hyser.
Hwem kan wäl emotstå dess egenskapers magt?
I hännes ögnekast oskyldigheten lågar:
Upricktigheten har sitt säte i dess själ:
Hon med onyttigt tal dit öra icke plågar
Och hwad, som göras skal, hon öfwerwägar wäl.
Dess kärleks ljufwa eld, af falskhet aldrig brinner.
Ack Yngling, lycklig du, om du den wärdig är!
