Afunden är oförsonlig. Man kan wäl igenom godhet och wälgjärningar tysta henne för en tid – göra afundsmannen flat, men aldrig utrota afunden. Hon lefwer äfwen så länge som edra förtjenster. Afundsmannen kan förlåta och torde hända glömma en tilfogad skada: Men edra goda egenskaper och förtjänster kan han hwarken förlåta eller glömma.
Ingen, icke den honettaste, är fri för afundsmannen — En usel ära den, som ingen afund har.
Man sade om en gråtande afundsjuk, antingen måste något ondt hafwa händt honom, eller något godt åt andra.
En Borgare af en gammal Fri-stad skref på sin sköld at Generalen borde Landförwisas. Generalen frågade honom om orsaken. Borgaren swarade: Jag känner wäl icke honom, men det förtryter mig det han med alla krafter bjuder til at förtjäna tilnamnet rättrådig. En oändelig hop menniskor tänka såsom han, men utan hans upricktighet. Alt som dem öfwerträffar, misshagar dem; de anse med mera billighet en allmänt wanlig dygd, än den utmärkta.
Afundsmannen är altid i wrede, äfwen emot den som aldrig gjort honom emot. Han älskar inga andra, än de som hafwa samma olyckliga tänkesätt som han.
Han wet icke utaf wänskapens och kärlekens ljufwa känslor — utan wäner — alla undfly honom.
Enda medlet at plåga en afundsjuk, är at öfwerhopa honom med godhet och wälgjärningar.
En Auktor tror, men jag icke, at inget brott lemnas här i werlden ostraffadt: hwarutaf han slutar, at afunden bär sitt straff innom sig – dricker sitt egit gift. Alla andra laster förställa sig något godt: Men afunden anser det goda med bedröfwelse och glädes icke af annat än andras olyckor, när, såsom ordspråket säger, By brinner.
Den afundssjuke twingas till wördnad, åtminstone til höflighet, emot den, som är öfwer honom uphögd och hwilkens förtjenster äro allmänt högre skattade än hans. Likt röken som uphörer när elden är stark.
Näst efter dem, som bekläda de högsta Ämbeten, är ingen olyckligare än den, af hwilken de afundas.
