Ach hör ack se, det omtalte slädpartiet (löpandes till fönstret och slängandes kyssar åt alla) – God dag min söta — min nådiga – min söta – se Fru *** se den sköna *** ack se ack se – Se den wackra Fru *** som köres af sin trogna Hofman. – Nå är icke beständighet en stor dygd – Bewars hwad det är för ett stort, utwalt charmant Sällskap – jag må gråta – Förbannad den Cammerern som icke wille förskjuta min man sitt Qwartal, så hade jag fått wara med – ja förbannad den grälmakarn, som är så noga på ett par månader förut – Det skall ändå ut – ja det skall jag mitt för hans näsa berätta den karlen at han skall ändå ut dermed – Olycka at jag i förgårs tappade 100 Riksdaler, eljest hade, jag hwarken behöft tigga den karlen om förskott, ej heller nu wara hemma och skijd ifrån så många wänners sällskap – kostnaden hade warit lappri när man har egit Equipage. – Lycka at min man abonnerat Loger wid alla Spectaclerne, för hela året, så at det plaisiret icke kan fela mig – har Ni sedt Gustaf Wasa – Stenborgs Spectacler börja nu at bli roliga nog – Jungfru, Jungfru, Theewatten. Jungfrun hörde icke, Frun geck ut at ropa hänne, och jag nyttjade så godt tilfälle at sans adieu stjäla mig bort, ifrån denna makalösa praterskan.
Ovidius säger, at en wacker Frus tunga staplade fram några ord, sedan hon war utskuren.
Fast än en som talar mycket kan wara en kloker man, så passerar han i allmänhet för obetänksam – för en oenighets-stiftare.
En wis man tänker först – talar sedan. En dåre twärtom.
En ung Fru war tillika med sin man uti et Sällskap. Conversationen geck derpå ut, at hwar och en skulle berätta en Historia. När ordningen kom til hänne, berättade hon med många omständigheter, med hwad skicklighet en älskare hade practiserat sig nattetiden in uti sin älskarinnas kammare, under hännes mans bortowaro: Men til all olycka bultar mannen då på porten. Föreställ eder, sade hon, det bekymmer, hwaruti jag då war. Hela Sällskapet förföll i skratt öfwer denna bekännelse, men mannen deremot, uti ett ganska elakt humeur.
