Sida:Linköpings Weckotidningar 1794.djvu/123

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


detta deras egen slöselust och kommer oss med tiden til godo. — Ja! sade Mariana, det wore godt. Men jag fruktar, at wår winst ändå blir ringa. De gåfwor I fån, äro till äfwentyrs et lånegods, som I njuten genom Björnars godtrogenhet och nåd; och när Edra männer stupa, fån I själfwe betala dem med ränta.



En löjlig händelse.

Konungen af Preussen Fredric II. brukade altid, då han i sitt Lif-Garde såg någon ny Soldat, fråga honom tre frågor: neml. - - Huru gammal är du? Huru länge har du warit i min tjänst? Är du nöjd med din sold och förplägning? - - Men det hände at en ung Soldat, som war född i Frankrike och förut tjänt i sitt Fädernesland, begärade blifwa antagen i Preussisk tjänst, och blef där, för sin wackra wäxt skull, genast emottagen. Denne Fransman war likwäl aldeles okunnig i Tyska Språket, och blef således underrättad af sin Capitaine at Konungen skulle göra honom dessa frågor, så snart han fick se honom, samt bad honom således lära sig utantil på Tyska de tre swaren, som han då borde gifwa Hans Maj:t. Soldaten lärde dem ock dagen därefter, och så snart han wisade sig i ledet, kom Konungen at fråga honom: men råkade börja med den andra frågan, och tilsporde således Soldaten: Huru länge har du warit i min tjänst? - - Tjugu et år, swarade Soldaten. Konungen, som af hans ungdom tydeligen fann at han ej kunnat bära Musqueten så länge, frågade honom med förundran: Huru gammal är du då? Et år, Ers Maj:t! swarade han. - - Konungen,