Hans hjerta lik en ström som ned för klippan forssar;
Det af förtwiflan trycks och sorgen det förkrossar!
Det blytungt i hans bröst med dubbel styrka slår
Och i hans mörka själ ej Nådens ljus upgår.
Från Himlen hörs en röst som efter Abel frågar?
Men Kain ganska grym af djerhet swara wågar:
Skal jag uppå min Bror beständig upsigt ha?
Det fåfängt är för Gud, en sådan utwäg ta.
Från jorden up till Mig[1] din Broders blods röst klagar,
Förbannad ware du, som gjordt hwad Mig misshagar,
Du flygtig wara skall. Förbannad ware Du.
Ach! hwilken gruflig Dom hans hjertat kände nu!
Min gärning säger han, kan aldrig mig förlåtas,
Hon wida större är, än at hon kan begråtas.
Jag dräpit har min Bror — hans blod har kräfwit hämd
från Himmelen hit ned — och Domen är bestämd - -
När Kain detta sagt, förtwiflan handen räcker,
Ty hwarut tanken går han nya plågor wäcker,
Än Kain, Abels kropp, för sina ögon ser,
Och denna bistra syn ej honom glädje ger.
Än med en Ängla-mun, han hörer honom tala:
Min Bror! så höres han, min död skull’ den betala
- ↑ Gud talande.
