Sida:Linköpings Weckotidningar 1794.djvu/24

Den silfwerhwita dag, ur lindan trädde fram
Och med sin blanka färg kring gröna nejden sam.
Derefter östans klot ur Horizonten tilrar,
Och med sin kyssar fritt i luftens skara smilrar,
Det breder ut sin klär på hala böljans fält,
Och tränger in sit sken i tomma templens tält.
Det skrider högre up, dess strålar häftigt glimma,
De genom luftens sjö i glesa lindar simma.
Re’n dagen i sin pragt alt mer åt wästan går,
När man i Nordens kant en molnwägg skåda får.
Från höga klippor hörs hur wädrens andar susa,
At bräckta böljors swall mot twära klippor brusa;
Där sam et snömoln fram, hwars dubbla fållar bröt
Igenom luftens flor och, stadens störning röt.
På Floras blomsterbädd, som hwita täcket höljer,
Begynner snön i hast uphäfwa tjocka böljer,
Af luftens kämpar förd i wågor wrider sig
Kring bergets fasta fot, och högdens branta stig.
Där strömma windar fram, som luftens töknar delte,
Kring stadens mörkgrå torn i runda hwirflar spelte,
Och twan från målnens säng de hwita slarfwor ner.
Man ögat lyfter up bestört i högden ser —
Hur ondskans hämde-Gud i wredens dunder twinner,
Snömolnen smulto bort, och dagens drottning brinner
Med en behaglig glants hon gnider fram sit ljus.

— Och Staden glänsar up med Slottens höga hus,
Han ligger i sin pragt, dess torn sin spetsar wrida
I luftens tunna sjö, som wädrens andar gnida,
Med en beständig fors, från himla-bogens bryn
Och kasta flämtar ner ifrån den höga skyn.
Palatsen med sin glants mot bergens klippor glimma,
När re’n man såg i et en eld på taket strimma;
En flod af eldar röt kring Kyrkor, torn och borg,
Men orsak man ej wet — Ack! en förfärlig sorg!!
Där tjuta windar fram, och eldens flammor spraka,
Där störta stenar ner, och hwalfwens bjelkar braka,
Där spratar eld och rök, i hwirflar om hwaran,
Men ingen dödlig nu dess gnistor hämma kan.
Dess torn, palats och hus, från deras högder ramla,
Och Kyrkors spetsar re’n i brända luften famla —
Man marmorn sucka hör, som täcker grafwens wrå,
Och Kyrkors dörar hörs med tröga gångjern gå
Där hwinar elden fram, och nordans pustar knarra,
Den winglar öfwer alt, at furens toppar darra,
Den bara lindens stam rycks up ur jordens grus
Och hafwet klaga hörs, mot klippan med sit brus.
Den wirfwelbunda rök, ses solens strålar mota,
Mot himlabrynen går — Natur och himmel hota,
Til Stadens undergång de swär wid Gudars magt,
At ej uphöra förr, än alt i aska lagt.

Den swaga hoppets Gud som inga fästen äger,
Bestört wid denna syn på fruktans gunga wäger,
Den ingen styrka gjer åt en förtwiflad hop
Hwars suckar blanda sig, med gråt, med bön, och rop.
Förtwiflan öfwer alt bland män och qwinnor rasar - -
En frätande tyran - - - Ack himmel! Ack jag fasar! - -
Nåd! - - himmel! - - nåd! - - hwad hörs! där brister Kyrkans hwalf!

Där står en ungdoms hop hwars bleka öga skalf —
För denna wredens eld, som sina flammor swingar
Mot himlabogans bryn, på Nordans lätta wingar —
Där sprutar elden fram — alt krossas — brännes opp.
Och solen hastar sig at ner för klippans topp,
Sin hwita mantel dra i Horizontens wallar,
Och mörkret gifwa rum, som kring i luften swallar,
Med et bedröfligt sus det öfwer rymden far,
Och alt fördunkladt gör hwad lif och anda har.
Den kyska månans sten som tunna Ethern silar,
Han med sin swala mun kring rökens dunster smilar;