Sen kunskap med förtjenst Han år från år Adderat
Men lyckan all Hans flit belöning subtraherat,
Han, til sin hemort sänd, tar kallelsen med fröjd.
(Den sanna äran är med mycket litet nöjd.)
Han går til Wadstena, at Pojkar föreställa
Hur Arithmetican för Folk och Stater sälla;
Som Skald, Han likwäl först sin glada wördnad bar
Til Biskopen, som Hans och hela Stiftets Far.
Men för wår Wandringsman den Gud sig uppenbarar,
Emot hwars tjusningskraft sig intet bröst förswarar:
Han Astrild ser och hör, som talar ur en ton
Som underwisar bäst om Multiplication:
Han lyss, förskräcks, och tror at honom åter hände
Den samma frestelse, en ande fordom sände
När Han i unga dar en gång til Kyrkan drog.
Men wärde Seseman! Dig Astrild ej bedrog:
Han förde til Din famn en Nymph, hwars rena seder,
Hwars tycke och behag, hwars ömhet, wett och heder,
Summerade ihop, det hela facit gör
Som, lyckelige Wän! Du dividera bör.
Från kärlek fåfängt blef at wända bott Dit sinne:
Susanna, hwart du gick , war alltid et i minne.
Ja muntre Hon Dit lif i Dina raska år;
Och luske Hännes hand Din ålders gråa hår!
Nu ifrån alla Bråk Er Himmelen beware;
Och Qwartuor Species uti Dit hus förklare
Hur styrkan i din konst, ej blott är Theori;
Men gräla aldrig der med Regula de Tri!
Til alt hwad du begär må nöjen lika swara
Som rimslut, dem du wet så sällsynt sammanpara!
Ja, alt hwad lyckligt är, och alt hwad önskas kan
J werlden, glädja må Hans Jacob Seseman!!!
Min Herre.
Påsten kommer altid til min Koja flera dagar senare än til de rödfärgade Husen — Det war derföre först i afton som jag helt trött af dagens wedermödor, wid skenet af en lampa, och med tilhjelp af et par spräckte glasögon, feck läsa N:o 1 af M. Herres Tidningar för innewarande år. — Det är ju en sanning, hwars ricktighet tusende Secler befästat, at Stadsboen är i allmänhet mera blefwad, mera uplyst än Landsboen; och är det af denna grund M. Herre gör uttrycket angående knäfallet så löjligt? — Jag tackar för lärdomen, men på det jag ej må stå i alt för stor förbindelse, wil jag betala M. Herre med samma mynt, och lemna honom den underrättelsen, at man ej bör dömma efter det ljud orden hafwa, utan efter bemärkelse de wunnit. — När jag rådde M. Herre til knäfall, war det ej qwickt at uttyda det på det sättet, at Ni skulle werkeligen falla på knä, det hade warit både beswärligt och äfwentyrligt, och den Mannen, jag mente, hade sannerliga ej utan mycket förargelse kunnat se Eder i en sådan positur mit wälmenta råd war, för at tala tydeligare, men widlöftigare, at i ödmjukhet bönfalla, det är ju ej löjligt, men tyst! detta kan ock uttydas på fall, jag wille säga i ödmjukhet anhålla det den rätta uplyste Mannen, om icke för hwarje wecka, dock någon gång, skänkte Er en sång eller något annat at införa i Edert Blad. — Ni swarar: kostade det ej mer än et knäfall eller tydligare en ödmjuk anhållan, at så en skickelig Redacteur, skulle det wist ej felas — men huru wetan J om det kostar mera? Jag är af det folket, som ej anser något för
