Och deras penningar förstöra.
Dem hedra — faller ej så lätt.
Hwem bildat edra Hustrurs hjerta
Förr än de gåfwo dem åt Er?
I Sjelfwe, jo! just I jag ber.
Och Ni — hur kunnen I dem swärta?
I själfwe hölgde deras syn,
Och skapte ömnig dårskaps gröda
Och gäckade Föräldrars möda
Då deras suck gick up til skyn.
Hwad stack wäl uti edert öga,
När i begärde deras hand?
Hwad satt wäl Eder själ i brand?
Jo! blott det wackra, rika, höga.
I uti Er fåkunnoghet,
Med en förträflig tjusning trodde,
At alt Ert wäl derpå berodde.
Men hwad för ondt i hjertat grodde
Knapt någon af Er ännu wet.
Dock nog — I klagen — men förgäfwes.
I klagen rätt — ; men utan sanns.
Ty all den skuld, i werlden fanns,
På edra Hustrur ensamt häfwes,
Nej! sen på egna tänke-sätt;
Betragten Edra werk och seder,
Er wäg, som gent til ofärd leder,
Ser här hur hwar sit qwal bereder;
Så skall förlikning blifwa lätt.
Kan Hustrurs oförstånd och yra
Bli styrd med dunkla willors sken?
Kan deras eld bli hög och ren,
När I Er icke kunnen styra.
Kan dygden rotas i de bröst,
Sida:Linköpings Weckotidningar 1794.djvu/91
Den här sidan har korrekturlästs
