Är det ej Edra Hustrurs lott
At hemma draga dubbel börda?
At sig med swalt och omsorg mörda?
Och framgent intet annat skörda,
Än uselhet, föragt och spott.
Jag ser, at J Er kunnen kläda
Som Herrar uppå bästa sätt.
Om då en Maka ock är nätt,
Ho kan derföre hänne häda?
Hur kunnen J wid Båsens dunst
En Hustrus slöserie bekika
Och om besparing dumt predika?
Får hon sig sjelf ej ofta swika,
At winna Eder strupes gunst?
Men håll! — Jag hörer någon ropa:
Det är en arm hugswalare.
Med idel spe och hädelse
Han här oss synes öfwerhopa.
Men gifwen eder wäl tilfreds.
Om J til sansning kunnen bringas;
Skal Könets ofog wisst betwingas,
Och alt missnöje platt förringas. — —
Jag är med Råd och Tröst tilreds.
Är Hustrun ond: låt hänne fräsa;
Dess wrede ju ej farlig är.
Bör man wäl göra sig beswär,
At för så litet hänne snäsa?
Men är hon gladlynt, öm och god;
Hur lätt är det, at hänne böja?
De känslo-krafter, som sig röja
Kan man til dygdens kärlek höja
Med jämt förstånd och stilla mod.
Men ack! hwad utwäg skal man taga
Med den, som aldrig liksint är?
Sida:Linköpings Weckotidningar 1794.djvu/98
Den här sidan har korrekturlästs
