Sida:Linköpings Weckotidningar 1794.djvu/99

   Och stålthets rasande begär
Hur skal man dem från hjertat jaga?
   Här finns knapt bot — Dock hör et råd:
Låt manlig ifwer sagta låga;
Tag til Satirens lätta båga.
Låt se hwad neslig harm och plåga
   De winna med sit öfwerdåd.

Förgäfwes wreden hos dig brinner
   Om Hustruns kraf dit sinne bryr.
   Om sjelf du yppigheten flyr,
Kan ske at hon sig öfwerwinner.
   Men är hon kraffull: — se det ej;
De man ej ser kan ej beswära.
Räck fram det bröd, hon skal förtära,
Men kommer hon, at mer begära
   Och påckar hon: så swara Nej!

Men hwem kan slöseriet stänga,
   At det ändå ej bryter fram?
   At wara karg är större skam,
Än annan dårskap och fåfänga.
   Du har fått pengar. — Åh! ja wäl.
Dem kan du utan fara gömma.
Låt Evas Döttrar dig fördömma.
Hwad dårskap, at sin pung uttömma
   För at med dessa slippa gräl.

   Du wisst med ofog missnöjd är,
Som släckte dräggen efter andra.
Bjud aldrig til dit Öde klanda;
   Men dina horn i stillhet bär.
   Det blifwer nu din enda tröst
Om du kan skammen af dig twätta;
Din makas ras du ej kan rätta,
Och aldrig kan du qwalet lätta,
   Som Hemligt fräter i dit bröst.