Sida:Lysande förhoppningar 1914.djvu/10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
6
LYSANDE FÖRHOPPNINGAR

födda liggande på rygg med händerna i byxfickorna, vilken position de aldrig övergivit åtminstone inte i denna snöda värld.

Vi bodde i morastrakterna efter floden ungefär 20 mil från havet. Mitt livligaste minne knyter sig till en sen kvällsstund, kall och ruskig. Denna afton hade jag gott tillfälle att förvissa mig om att den kusliga plats, överväxt med nässlor, där jag för tillfället befann mig, var kyrkogården, och att »Filip Pirrip, förut bosatt i denna församling och likaledes Georgiana, hans hustru», voro döda och begravda, samt att Alexander, Bartholomeus, Abraham, Tobias och Roger, de föregåendes barn, också vara döda och begravda; vidare att den mörka ensliga vildmarken bortom kyrkogården, genomskuren av diken, kullar och staket, där den brokiga boskapen gick och betade, var den stora heden, att en blyfärgad linje ännu längre bort var floden, att den avlägsna vilddjurshåla, från vilken vinden kom rusande var havet samt slutligen, att det lilla skakande och frysande knyte, som blev allt räddare och räddare för all denna ohyggliga dysterhet och som började gråta för sig själv var ingen annan än Pip.

»Håll mun!» röt en skrovlig röst, och en man dök upp någonstans mellan gravarna i närheten av kyrkans portal. »Vill du vara tyst din lilla sate, annars skär jag halsen av dig!»

Mannen var hemsk att skåda, klädd i grova, smutsiga, grå kläder och med en järnlänk om ena benet. En man utan hatt, med trasiga skor och med en gammal trasa lindad runt om huvudet. Han var genomblöt och höljd av smuts samt såg ut att ha skadat sig mot stenar och rivit sig bland törnbuskar. Han haltade och skakade som av frossa, stirrade vilt och svor,