tillrufsat som en fjäderbuske och munnen öppen liksom för att svälja en mask.
»Ni är ju gift med denna gosses syster?» återtog miss Havisham.
Det var mycket pinsamt, men under hela samtalet framhärdade Joe i att vända sig till mig i stället för miss Havisham.
»Precis va ja tänkte säja, Pip», inföll nu Joe på ett sätt, som uttryckte både sträng saklighet, omutlig sanningsenlighet och fin artighet. »Eftersom ja gick å gifte mej me din syster, då ja va' vad man skulle kunna kalla ensam och allena.»
»Ja, ja», sade miss Havisham, »och ni har uppfostrat gossen i avsikt att göra honom till er lärling, är det så mr Gargery?»
»Du vet själv, Pip», svarade Joe, »att du å ja alltid vatt vänner å att vi kalkylerat lite om framtiden, å lite trivligt å det ena me det andra. Kommer aldri i fråga om du hade opponerat dej mot yrket — för till exempel att man blir svart å sotig å sånt det vet du väl.»
»Har gossen», sade miss Havisham, »haft några invändningar att göra, tycker han om yrket?»
»Du vet lika bra som ja, Pip», svarade Joe, »att det var ditt hjärtas önskan å det fanns ingen invändning för din del å Pip det var ditt hjärtas stora önskan.» (Det förekom mig, som om han funderade på att foga sin vackra gravskrift över fadern till detta patetiska uttalande.)
Jag försökte förgäves, att få honom att förstå att han borde vända sig till miss Havisham när han talade. Ja mera jag grimaserade och gestikulerade för
