städa av alla krafter. Men inte nöjd med det tog hon även till hink och skurborste och skurade oss alldeles ut ur huset, så att vi måste stå och frysa på bakgården. Klockan var tio på kvällen, innan vi vågade oss in igen, och då frågade hon Joe, varför han inte gift sig med en negerslavinna. Joe, stackarn, svarade ingenting, men stod och fingrade på sin rättarekrans och betraktade mig modfällt, troligen tänkande, att det hade varit en bättre affär.
Nästa dag begåvo vi oss till miss Havisham, och min syster följde oss till staden för att invänta oss hos onkel Pumblechook, »när vi hade blivit färdiga med våra fina damer», såsom hon uttryckte sig.
Hos Havishams öppnades porten som vanligt af Estella, och i samma ögonblick, hon visade sig, tog Joe av sig hatten och vägde den ömsevis i båda händerna, som om han hade haft någon viktig orsak att riktigt noga taga reda på dess vikt. Estella tog inte notis om någon av oss, utan förde oss samma väg, som jag kände till så väl. Jag gick strax efter henne och Joe sist. När jag såg mig om i den långa korridoren höll Joe fortfarande på att väga sin hatt med den största försiktighet och gick på tåspetsarna med långa varsamma steg. Estella sade att vi skulle gå in, och jag tog Joe i rockuppslaget och förde honom fram till miss Havisham. Hon satt vid fönsterbordet, och vände genast blicken åt vårt håll.
»Såå», sade hon till Joe, »ni är gift med denna gosses syster?»
Jag hade knappast föreställt mig, att den gamle hygglige Joe kunde vara så olik sig själv. Han liknade mest en underlig fågel, där han stod mållös, med håret
