När jag for till Londons stad
trala lala
trala lala
blev jag lurad, så lång jag var
trala lala
trala lala.
lärde jag mig det utantill med den största ihärdighet och allvar. Jag kan inte heller erinra mig att jag ifrågasatte diktens förtjänster, med undantag af att jag betraktade det ideliga upprepandet av trala lala som en opoetisk utsvävning. I min hunger efter vetande föreslog jag nu Wopsle att han skulle skänka mig några smulor av sin lärdom, vartill han också samtyckte. Men då det allt tydligare visade sig under våra lektioner, att han endast begagnade mig som en sorts dramatisk rodocka, som han disputerade med och omfamnade och skällde ned och slängde omkring och genomborrade med sitt svärd på tusen olika manér, undandrog jag mig snart den sortens undervisning, dock icke förr än mr Wopsle i sitt poetiska vanvett fullständigt mörbultat mig.
Allt vad jag fick lära, sökte jag meddela Joe. Detta faktum vittnar så gott om mig, att jag billigtvis inte kan låta bli att tala om det. Jag önskade göra Joe mindre okunnig och simpel, så att han skulle passa i mitt fina sällskap och inte förefalla Estella alltför löjlig.
Det gamla batteriet ute på heden var vår studerkammare och en trasig griffeltavla samt en kort griffelstump våra skolmaterialier, till vilka Joe dessutom alltid räknade en pipa tobak. Joe kom aldrig ihåg något från den ena söndagen till den andra, och jag tror
