lyckligt hängd och mr Wopsle slagit igen boken, satt mr Pumblechock och stirrade på mig, skakade sitt huvud och sade: »Tag dig till vara, gosse, tag dig till vara!» precis som det vore en känd sak, att jag funderade på att mörda en nära släkting, förutsatt att jag kunde få tag i någon som var nog dum att bliva min välgörare.
Det var mycket mörkt när vi slutade och jag och mr Wopsle begåvo oss på hemvägen. Utanför staden stötte vi ihop med en man, som just höll på att krypa under bommen vid vakthuset.
»Hallå!’ ropade vi och stannade. »Är det Orlick?»
»Se», svarade han och hasade sig fram. »Jag stannade just ett ögonblick här för att se om jag kunde få sällskap.»
»Ni är sent ute!» anmärkte jag.
Orlick svarade med den naturligaste min i världen:
»Nå än se'n! Ni äro också sent ute.»
»Vi», sade mr Wopsle, ännu upprörd av sitt storartade framförande av skådespelet, »vi hava hängivit oss åt njutningen av en intellektuell afton.»
Gamle Orlick muttrade, som om han inte hade något att invända mot den saken, och vi fortsatte vår väg tillsammans.
»Har ni hört», sade Orlick, »att dom skjutit i dag igen!»
»Från fångskeppen?» sade jag.
»Ja, någon av fåglarna har flugit ur buren. Kanonerna ha dånat allt sedan mörkrets inbrott. Vi få nog snart höra skott igen.»
Och verkligen, vi hade inte gått många steg till, förrän vi hörde det välkända ljudet, insvept och mildrat av dimman och rullande i väg utefter den låga marken
