vid floden, som om det under hotelser förföljde flyktingarna.
»En bra natt att smita i!» sade Orlick. »Att fånga galgfåglar i natt blir allt ett styft göra.»
Då vi kommo till byn och gingo förbi »Tre Glada Skutskeppare», blevo vi förvånade över att finna värdshuset — klockan var elva — i ett tillstånd av uppenbar oreda, med dörren på vid gavel och misstänkt ljus, som hastigt flammade upp och släcktes, fladdrande omkring i huset.
Mr Wopsle gick in för att se vad som var på färde (han misstänkte att en brottsling blivit infångad) men kom utspringande igen med stor fart.
»Det är något galet», skrek han utan att stanna, »hemma hos ert, Pip. Spring!’
»Vad är det?»
»Jag vet inte riktigt. Det tycks ha varit inbrott däruppe, medan Joe Gargery var borta. Troligen straffångar. Någon ha blivit överfallen och misshandlad.»
Vi sprungo för fort för att kunna samtala och stannade inte förr än vi kommo till vårt kök. Det var fullt av folk. Hela byn var församlad där och ute på gården. Där var också en läkare, och Joe, och en samling kvinnor, allesammans skockande sig samman i mitten av köket. De sysslolösa åskådarne drogo sig tillbaka, när de sågo mig, och jag fick syn på min syster — liggande utan sans på de golvplankor, där hon fallit omkull, träffad av ett fruktansvärt slag i nacken, utdelat av någon okänd hand, medan hon stod och tittade in i elden. Aldrig mera skulle hon få någon rapp-tuss i detta livet.
