som jag tror skulle passa i detta nu», sade Jaggers. »Kom ihåg, att jag ej rekommenderar honom, ty jag rekommenderar aldrig någon. Den herre jag talar om är en mr Matthew Pocket.»
Ah! Jag kände genast igen namnet. Miss Havishams släkting. Den Matthew som mr och mrs Camilla talat om. Den Matthew, vars plats var vid miss Havishams huvud, när hon stod i sin bruddräkt på bröllopsbordet.
»Ni känner igen namnet?» sade mr Jaggers och såg skarpt på mig, och så slöt han ögonen, medan han väntade på mitt svar.
Mitt svar var, att jag kände igen namnet.
»Åh», sade han. »Ni har hört namnet. Men frågan är, vad säger ni om det?»
Jag sade, att jag var mycket tacksam därför att han nämnt mr Matthew Pocket och skulle bli mycket glad att få komma under dennes ledning.
»Det är bra! Det vore bäst, om ni uppsökte honom i hans eget hem. Jag skall underlätta saken för er och ni kan först bli bekant med hans son, som är i London. När kan ni komma till London?»
Jag sade med en blick på Joe, som stod orörlig och hörde på, att jag förmodade, att jag kunde resa genast.
»Först», sade mr Jaggers, »skall ni ha nya kläder att resa i, och det får icke vara fattigmanskläder. Låt oss säga: i dag om en vecka, ni behöver pengar. Vad säger ni om 400 kronor?»
Han tog med orubbligt lugn fram en lång börs, räknade upp pengarna på bordet och sköt dem över till mig. Det var första gången, han tog sitt ben från stolen. Då han överlämnat pengarna satte han sig grensle
