Jag upprepade ännu en gång att det var en dålig sida av den mänskliga karaktären (i vilken åsikt jag sedermera funnit att jag hade rätt om jag bara syftat på någon annan), och jag gick ifrån Biddy på den lilla gångstigen, och Biddy gick in i huset och jag gick ut genom trädgårdsgrinden och promenerade nedslagen omkring till supédags, och kände det även nu mycket ledsamt och besynnerligt att min lyckas andra kväll skulle vara lika ensam och tråkig som den första.
Men morgonen därpå ljusnade det igen, och jag skänkte Biddy min nåd, och vi talade ej mer om den saken. Jag satte på mig de bästa kläder jag hade och begav mig tidigt in till staden och presenterade mig hos mr Trabb, skräddaren, som satt i vardagsrummet bredvid butiken och åt frukost och som inte trodde det lönade mödan att komma ut till mig utan ropade mig in till sig.
»Goddag», sade mr Trabb på ett vårdslöst kamratlikt sätt, »hur står det till? Vad behagas?»
»Mr Trabb», sade jag, »det är lite svårt att tala om, ty det kan se ut, som jag ville skryta. Det är emellertid så, att jag plötsligt blivit ganska förmögen.»
Mr Trabb undergick en plötslig förändring. Han glömde alldeles maten, torkade fingrarna på bordduken och utropade:
»Kors bevars!»
»Jag ämnar fara till min förmyndare i London», fortsatte jag och plockade liksom av en händelse fram några sedlar ur min ficka och tittade på dem, »och jag behöver en modern kostym på resan. Jag betalar den kontant.»
»Ack, min herre», sade mr Trabb, bugade sig respektfullt, bredde ut armarne och tog sig friheten att halft
