Sida:Lysande förhoppningar 1914.djvu/143

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
139
FEMTONDE KAPITLET

»Min käre unge vän», sade mr Pumblechook, »om ni vill tillåta mig att kalla eder så.»

Jag mumlade: »För all del», och mr Pumblechook fattade åter mina båda händer:

»Min käre unge vän, lita på, att jag under er frånvaro skall göra det lilla jag förmår genom att framhålla detta faktum för Joseph! Joseph!» utropade Pumblechook på ett medlidsamt beklagande sätt, »Joseph!!» varpå han skakade på huvudet och knackade sig i pannan för att utrycka sin kännedom om, att det fattades något hos Joseph.

»Men min käre unge vän», sade mr Pumblechook, »ni måste vara hungrig, ni måste vara trött; var så god och sitt. Här är en kyckling, nyss hämtad från »Vildsvinet»; här är tunga, nyss hämtad från »Vildsvinet», här är några andra småsaker nyss hämtade från »Vildsvinet», som jag hoppas ni inte försmår. Men är det verkligen sant», sade nu Pumblechook, och hade knappast satt sig förr än han sprang upp igen, »att jag ser framför mig den som jag lekte och skämtade med i hans lyckliga ungdom? Och får jag — får jag?»

Detta »får jag» betydde, att han undrade, om han fick skaka hand med mig. Jag samtyckte, och han skakade mina händer ivrigt och glödande och satte sig sedan igen.

»Här är vin», sade mr Pumblechook. »Låt oss dricka för Fortuna, och må hon alltid veta att utpeka sina favoriter med samma jugement! Och jag kan icke», sade mr Pumblechook och reste sig igen, »se framför mig en viss person — och dricka med en viss person — utan att återigen uttrycka — får jag — får jag?»

Jag sade, att han fick, och han skakade hand med