II.
Min syster, mrs Joe Gargery var mer än tjugo år äldre än jag och hade förvärvat stort anseende hos sig själv och sina grannar, på grund av att hon tagit hand om mig och fött upp mig med flaska. Man kan knappast påstå att min syster hade något trevligt utseende, och jag hade alltid den uppfattningen att giftermålet mellan henne och Joe Gargery hade kommit till, därför, att hon tagit hand om honom. Joe var en hygglig karl med lockigt, lingult hår, som inramade hans beskedliga ansikte, och med ögon av en sådan obestämt blå färg, att det blåa tycktes flyta ut i det vita. Han var en mild, godmodig, sorglös, naiv och snäll gosse, en sorts Herkules i både styrka och svaghet.
Min syster, mrs Joe, hade svart hår och svarta ögon, var brun i ansiktet, lång och mager och bar alltid ett grovt förkläde som var fästat bak med två sleifer och var försett med en fyrkantig bröstlapp, i vilken alltid satt en massa sy- och knappnålar. Att hon bar detta förkläde så ofta, ansåg hon vara en stor förtjänst hos sig själv, och ett stort fel hos Joe. Hon bar det också som en förebråelse mot honom. Ehuru jag inte kan begripa, varför hon skulle bära det alls. Eller varför hon inte kunde ta det av sig, vilken dag hon ville, om hon nu ansåg sig böra bära det.
Joes smedja var sammanbyggd med vårt hus, ett trähus som de flesta i byn på den tiden. När jag kom hemspringande från kyrkogården, var smedjan stängd, och Joe satt ensam i köket. Eftersom Joe och jag
