voro kamrater i lidandet brukade vi meddela varandra förtroenden, och så fort jag lyfte på dörrklinkan oih han såg mig, där han satt i spiselhörnet, gav han mig ett nytt förtroende.
»Mrs Joe har varit ute och sökt efter dig åtskilliga gånger Pip. Hon har gått ut igen nu.»
»Har hon?»
»Ja, Pip», sade Joe. »Och vad värre är, hon har tagit Rappen med sig.»
Vid denna obehagliga nyhet började jag att nervöst fingra på mina knappar och modstulet stirra in i elden.
Rappen var en obehagligt argsint käpp, som blivit åtskilligt sliten under de många rapp, vilka kommit min arma kropp till del.
»Hon satte sig och hon rusade upp, och hon grabbade tag i Rappen, och hon for ut genom dörren, som om någon tussat henne på något.»
»Var det längesen hon gick, Joe?»
»Mja», sade Joe tittande på schwarzwalderuret. »Hon har väl haft en sån där'n rapp-tuss den här'n gången, cirka omkring fem minuter, Pip. Hon kommer! Göm dej bakom dörrn, gamle gosse och kryp bakom handduken!»
Jag följde rådet. Men min syster slog upp dörrn på vid gavel, och när hon fann en missdådare bakom dörrn, så var hon man för att ögonblickligen avgöra saken och använda Rappen till dess avsedda ändamål. Hon kastade mig därefter till Joe — jag tjänstgjorde ofta som ett slags äktenskapligt kastvapen — och Joe, som var glad att få ta emot mig under vilka villkor som helst, drog mig närmare till spiseln, och stängde där lugnt in mig i en vrå genom att hålla sitt långa ben framför.
