Sida:Lysande förhoppningar 1914.djvu/152

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
148
LYSANDE FÖRHOPPNINGAR

de kallades ned för att vikariera medan Wemmick följde mig, och jag tog avsked av min förmyndare.

Jag tittade på mr Wemmick, då vi gingo, för att se huru han såg ut vid dagsljus, och fann honom vara en liten torr man med ett ansikte som skuret i trä, med drag som sågo ut att ha blivit utbuggna med en slö mejsel. Vissa partier kunde kanske hava blivit ornament, i fall materialet hade varit hanterligare och verktyget finare, men det hade stannat vid skåror. Mejseln hade gjort tre eller fyra försök till försköning, men hade icke fullbordat dem, utan i stället försökt att glätta över. Av det nötta utseendet hos hans linne, drog jag den slutsatsen, att han var ungkarl, och han tycktes hava lidit en del smärtsamma förluster, ty han bar åtminstone fyra sorgringar, förutom en halsduksprydnad som föreställde en dam och en tårpil vid en grav med en urna på. Jag upptäckte också att åtskilliga ringar och sigill hängde vid hans klockkedja, som om han vore fullständigt belastad med minnen av bortgångna vänner. Han hade små, skarpa, svarta och glittrande ögon, och tunna, breda, spruckna läppar. Han såg ut att vara en fyrtio eller femtio år.

»Jaså, ni har aldrig varit i London förut?» sade mr Wemmick till mig.

»Nej», sade jag.

»Jag var också en gång en främling här», sade mr Wemmick. »Besynnerligt att nu tänka sig detta!»

»Ni känner väl staden utan och innan?»

»Åhjo», sade mr Wemmick. »Jag känner till det viktigaste.»

»Är det en mycket dålig stad?» frågade jag, mera för att säga något än av nyfikenhet.

»Ni kan bli bedragen, bestulen och mördad i Lon-