don. Men det finns gott om folk överallt, som duger till dylikt hantverk.»
Han bar sin hatt på nacken, tittade rakt framför sig och gick alldeles oberörd af omgivningen, som om där inte fanns något som var värt hans uppmärksamhet. Hans mun log hela tiden bredt som öppningen i en brevlåda, men leendet var fullständigt mekaniskt. I själva verket upptäckte jag snart, att han icke log alls.
»Vet ni var mr Matthew Pocket bor?» frågade jag mr Wemmick.
»Ja», sade han och nickade åt det hållet. »I Hammersmith, västra delen av London.»
»Är det långt dit?»
»Åhja, ungefär en mil.»
»Känner ni honom?»
»Jag tror ni vill korsförhöra mig!» sade mr Wemmick och såg gillande på mig. »Ja, jag känner henom. Jag känner honom!»
Det var en ton av nedlåtenhet och ringaktning i hans yttrande, som gjorde mig nedslagen, och jag sneglade upp i hans träansikte för att upptäcka något uppmuntrande, då han sade, att vi voro vid Barnards Inn. Min nedslagenhet minskades icke vid detta meddelande, ty jag hade trott, att det var ett hotell, vars ägare var mr Barnard, och att Blåa Vildsvinet i vår stad var ett mycket simpelt värdshus i jämförelse med detta. I stället fann jag att Barnard bara var en inbillning, och hans hotell den smutsigaste samling av ruskiga byggnader som någonsin klämt ihop sig i ett hörn, som en hög kattor på en bakgård.
Jag kände mig så besviken över detta att jag bestört såg på mr Wemmick.
