»Ah», sade han och missförstod mig totalt, »bostaden påminner er om landet. Det tycker jag med.»
Han förde mig till ett hörn, och uppför en massa trappor, vilka tycktes färdiga att störta in, så att hyresgästerna i de övre våningarna vilken dag som helst kunde se ut genom sina dörrar och finna sig utan möjlighet att komma ned — till en samling rum i översta våningen. Mr Pocket Jun. stod det målat på dörren, och det var en biljett fastsatt i brevlådan, varpå stod: »Kommer strax tillbaka».
»Han trodde väl inte, att ni skulle komma så snart», förklarade mr Wemmick. »Behöver ni mig mera?»
»Nej tack», sade jag.
»Som jag har hand om kassan», anmärkte mr Wemmick, »komma vi troligen att råkas ganska ofta. Adjö!»
»Adjö.»
Jag räckte fram min hand, och mr Wemmick såg först på den som om han trodde jag ville ha någonting. Sedan såg han på mig och sade:
»Javisst ja! Ni är van vid att man tar i hand?»
Jag blev mycket förvånad och trodde, att det icke brukades i London, men svarade ja.
»Jag har kommit ifrån den vanan», sade mr Wemmick. »Mycket angenämt att ha gjort er bekantskap. Adjö!»
När han gått, tog jag en dimmig överblick över platsen genom det smutsiga fönstret och tittade på den dystra tavlan, inom mig övertygad om att London blivit betydligt överskattat.
Mr Pockets uppfattning av innebörden av ordet »snart» överensstämde icke med min, ty jag hade nästan blivit halvtokig av att över halvannan timme stå och stirra på eländet, då jag hörde fotsteg i trappan.
