oförmögen att ta livet nyktert och kallt. Hela hans uppträdande uttryckte en märklig sangvinisk hoppfullhet, och ändå sade mig något, att han aldrig skulle få framgång här i livet eller bli rik. Jag vet inte varför. Jag fick det intrycket vid detta vårt första sammanträffande, men om någon frågat mig, skulle jag icke kunnat säga varför.
Som han var så meddelsam mot mig betalade jag med samma mynt och talade om allt, som rörde mig, samt lade särskild vikt vid den omständigheten, att jag förbjudits yppa, vem min välgörare var. Vidare sade jag, att då jag uppfostrats hos en grovsmed på landet och mycket litet förstod att skicka mig i sällskap, skulle jag vara honom yttrest tacksam, om han ville giva mig en vink alltibland, då han såg, att jag gjorde något, som icke passade bland finare folk.
»Med nöje», svarade han, »ehuru jag vågar påstå att ni inte kommer att behöva många vinkar. Vi komma säkert att vara mycket tillsammans, och jag tycker därför, att vi kunde lägga bort all högtidlighet oss emellan och kalla varandra för du. Mitt namn är Herbert.»
»Och mitt är Philip.»
»Jag kommer inte att säga Philip», sade han leende, »för det låter som namnet på en sådan där förskräcklig pojke i sedelärande historier för snälla barn, som var så lat, att han föll i en damm, eller så fet, att han inte kunde se ut över sina kinder, eller så girig, att han gömde sin tårtbit tills råttorna åto upp den, eller så elak mot små fågelungar i boet, att han blev uppäten av björnar, som för det ändamålet höllo sig till reds i närheten. Har du något emot, att jag kallar dig Händel? Vi leva ju så harmoniskt, och du har va-
