rit i grovsmedslära, och det finns ett stycke av Händel, som heter ’Den harmoniske grovsmeden’. Nå, vad säger du?»
»Gärna!»
»Då, min käre Händel», sade han och vände sig om, just som dörren öppnades, »ha vi middagen färdig, och jag får be dig att taga hedersplatsen vid bordet, eftersom det är du som bjuder.»
Men jag ville icke höra talas om det, och så satte han sig på den platsen. Middagen var god, och vi läto oss den väl smaka. Jag påminde Herbert om hans löfte att berätta något om miss Havisham, vilket han nu också gjorde.
»Miss Havisham var som barn en mycket bortskämd varelse. Hennes mor dog, när hon var liten, och av sin far fick hon allt, vad hon önskade. Fadern var en förmögen man därnere i din hemtrakt och ägde ett bryggeri. Mr Havisham var mycket rik och mycket högmodig. Och dottern var likadan.»
»Miss Havisham var enda barnet?» gissade jag.
»Vänta ett ögonblick, jag kommer till den saken nu. Nej, hon var icke enda barnet. Hon hade en halvbror. Hennes far gifte om sig i all hemlighet med sin kokerska, tror jag. Först när hon var död talade han om saken för sin dotter, och då upptogs sonen i familjen och bodde i det gamla huset, du känner så väl till. När sonen växte upp, blev han alltmera tygellöst extravagant och pliktförgäten — alltigenom dålig. Slutligen gjorde fadern honom arvlös. Men på dödsbädden förlät han sonen och lämnade honom ett arv — dock icke på långt när så stort som miss Havishams. Miss Havisham var en rik arvtagerska, och, som du kan förstå eftersträvad som ett rikt parti. Hennes halvbror
