sjuk. Han var den ende självständige bland dem, och han varnade henne för att kasta bort för mycket på den där mannen och att lämna sig bunden till händer och fötter i hans våld. Hennes tack var att vid första tillfälle köra ut min far ur sitt hus i den där mannens närvaro, och min far har aldrig satt sin fot där sedan dess.»
Jag tänkte på hennes yttrande: »Matthew skall komma till mig till sist, när jag står lik här på bordet!» och jag frågade Herbert, om fadern hyste ett så envist agg till henne.
»Nej, det är icke det», sade han. »Men hon påstod i närvaro av sin tillkommande man, att hela hans uppträdande kom sig därav, att han såg sig gäckad i sina förhoppningar på hennes ägodelar. Och, om han vände tillbaka till henne nu, skulle det kunna förefalla sannolikt — han skulle tycka det — och hon också. Men för att återvända till historien — bröllopsdagen var utsatt, utstyrseln färdig, weddingtrippen planerad, bröllopsgästerna inviterade. Bröllopsdagen kom, men inte brudgummen. Han skickade ett brev —»
»Vilket hon läste», avbröt jag, »när hon höll på att kläda sig till bröllopet. Klockan tjugu minuter i nio.»
»Klockan tjugu minuter i nio», nickade Herbert, på vilket klockslag hon sedan stannade alla klockor i huset. Vad som stod i brevet, kan jag icke säga, emedan jag icke vet det — vet bara, att det gjorde bröllopet om intet på ett oerhört hjärtlöst sätt. När hon tillfrisknade från en svår sjukdom, som förorsakades av olycksslaget på bröllopsdagen lade hon hela platsen öde, som du sett, och hon har sedermera aldrig skådat solljuset eller Guds fria natur.
»En sak har jag glömt berätta. Det förmodas, att
